18 oktober 2010.
Kärlek.
Ibland är livet rätt så tufft. Speciellt kärleken, det är en av det svåraste sakerna i livet. Vissa duger inte, andra är sånna som man aldrig kan få, eller så är det de personer som man inte vill se/höra något av den.. Ibland är det så att man är tveksam om föräldrarna inte accepterar den man har blivit förälskad i. Det finns personer här i världen som är jätte söta och goa mot än. Men man vet inte direkt vad sina föräldrar, kompisar eller de i omgivningen ska säga? Men man vill ju ha kärlek, man vill ha någon med sig hela tiden. En sån som man kan berätta precis hur man egentligen mår inerst inne. Då menar jag precis allt. Man ska kunna lita på varandra. Inte behöva dölja något.
Men vet man att man är riktigt kär? Det är en svår känsla att avgöra om man är riktigt kär eller bara gillar personen. Det är bajs svårt tycker jag. För när jag gillar någon extremt mycket så blir det jämt så att jag inte vet om jag bara gillar personen eller om jag har blivit kär i personen.. Det är så extremt svårt, jag gillar 2 stycken. Men jag vet ju inte om jag bara gillar dom eller om jag är kär i en av dom? Fast vad fasiken gör man om man vet rikgtigt? Man vet ju inte rikgtigt om man har tagit rätt sen om man blivit tillsammans/ihop med den personen. Men vad ska man göra egentligen? Jag tror att jag ska vänta ett tag till i alla fall, så jag riktigt vet vem jag verkligen gillar mest.
Men föräldrarna då? Ens föräldrar tänk om inte dom gillar sin nya flickvän/pojkvän. För jag tycker det är också viktigt att ens föräldrar ska kunna acceptera den som man är tillsammans/ihop med. Jag vill att den jag är ihop med ska kunna prata med mina föräldrar utan problem.. Jag vill att mina föräldrar helst ska kunna vara glada för jag har blivit kär i någon. Men ibland vill ju föräldrar sitt egna bästa, men det är ju så svårt när man har blivit kär i den där personen som man verkligen vill ha det med. Jag menar man vill ju inte direkt ha ett kort förhållande, man vill ju ha långa och bra förhållanden. Inte korta som gör att man bara tänker hela tiden på >Vad var det som gick så fel? Det blev ju ett sånt kort förhållande! Varför?< Det är inte något som jag vill tänka på efter typ två månader med den jag har varit tillsammans med.
Därför är livet bajs, på ett sätt. Jag vill inte bara säga att man inte ska vänta, utan jag menar att man ska känna vad man verkligen känner för personen som man gillar väldigt mycket.
