Genomföra något svårt!

Att genomföra saker när sin morfar är sjuk, alltså jätte sjuk är rätt tufft. Om man har en i släkten som är jätte sjuk i kroppen så vet man inte direkt vad man ska göra, man vill ju bara ha hjälp att den här personen som är sjuk ska bli bättre.
Men så tänkte aldrig jag, eftersom jag aldrig har träffat min morfar frisk någon gång. Aldrig i hela mitt liv. Morfar blev sjuk bara något år innan jag kom till denna hopplösa värld. Jag har bara träffat min morfar sjuk, och eftersom han vart sjuk under hela min uppväxt så har jag aldrig tänkt på att han vart sjuk. Jag har tänkt hela tiden på att morfar vart den underbaraste och roligaste människan jag har mött..
När jag var 10 år fick jag veta att jag aldrig träffat morfar riktigt frisk, jag har bara träffat den sjuka sidan av morfar. Visst, morfar kunde inte göra saker själv som jag hjälpte honom så gärna så och vart jätte glad för jag fick hjälpa honom med de saker han inte kunde göra själv. Men det gick aldrig riktigt in att han vart sjuk. Jag struntade i det och fortsatte med det som jag alltid har gjort. ATT HJÄLPA!
Efter jag vart 13 såg jag att morfar inte alls va somm förr, jag såg honom förändras till att bli dåligare. Det vart jätte tufft, men jag bara struntade i det och gjorde som förr. ATT HJÄLPA! Men det blev bara tuffare att hjälpa honom, för jag såg att han inte kunde göra något själv. Eller gå på toa, gå ut och "kolla på luften" (röka), starta TV;n, äta själv, sånt som man själv liksom kan göra. Men han kunde inte göra egna mackor, inte göra egen mat, inte leta efter saker själv, inte städa, knappt borsta tänderna. Fast morfar vart sitt gammla goa jag liksom. Men han hade köpt en tavla från IKEA som han hade ramat in en bruksanvisning på hur man gör kaffe. Den hade han brevid kaffebryggaren. Det vart jätte gulligt, tyckte jag då!
När jag var 14. Men det som hände för ett årsen glömmer jag aldrig!!! ALDRIG, att jag glömma det. Mormor var nere i göteborg för att själva sina dumma burkar.. Morfar hatade att vara inne i stan, så han stannade hemma i Gränna.
Morfar hade sjukdomnarna alzheimers och parkinson plus. Alzheimers gör så man glömmer saker väldigt lätt. Morfar vart höjd rädd. Så han hade ju klart glömmt det. Han hade gjort sitt beslut att han skulle hänga upp två utav sina tavlor som han hade målat själv långt uppe i taket. från golvet och taket vart det nog 6-9 meter tror jag. Han tog en stege, klättrade upp med hammare, spik och tavlorna. När han hade kommit hela vägen upp så faller stegen och morfar rammlar och krossar knäskålen..
Mormor var ju inne i stan, så morfar fick klara sig själv hela natten. Morfar hade ont men vart arg på mormor för hon inte vart där när han behövde hennes hjälp. Morfar försökte åla sig till soffan och ta armstödskudden för att lägga under benet.
När mormor kom hem så skrek hon "Så nu är mamma hemma!" (Morfar kallade mormor alltid för mamma) Morfar skrek tillbaka med arg röst, Det vart fan på tiden!
Mormor gick mot morfar och såg allt som ligger på golvet. Stegen, hammaren, spiken, tavlorna, och morfar. Hon frågade vad hon skulle göra. Morfar sa ring sjukhuset så de kan ta mig dig.
Mormor gjorde som han sa, och de kom, tog med morfar. Han fick opereras. Ja och gudarna vet vad eller något. Jag tyckte det bara vart jobbigt att titta på honom med hans ben, men det vart samma morfar.
Morfar rökte så det läkte ju inte så snabbt som läkarna hade tänkt sig. Det vart ett jävla halår som vart så jävla jobbigt! Ville bara mest dö för det vart så jobbigt.
Mamma vart gravid, och du satt i rullstol med benet. När lillebror kom så träffade du honom bara en gång, för söndagen därpå dog du!
Fyfan för allt! Hatar detta. Varför skulle det vara du? Solen sken hela jävla dagen när du hade dött. Inte en jävla gång regnade det, det visade inte ett ända jävla svart moln på himlen. Jag grät i flera dagar. Jag var inte i skolan på flera veckor. Jag såg dig på din dödsbädd. FYFAN vad jobbigt det vart! Jag kommer ihåg din röst, hur du använde din kropp, dina favorit ord, din lukt, hur du såg ut! Allt kommer jag ihåg. Precis allt! Hur du såg ut på dödsbädden till ock med! FYFAN!

Jag kommer aldrig att glömma den sista gången jag hjälpte dig. Försovde mig lite, vaknade kvart i åtta. Jag började åtta. Tog på mig något, ser att rullstolen står nere vid trappan, och morfar sitter högst upp i trappan. Jag fick hjälpa honom, hjälpte honom med kaffet, och sen visade jag honom lillebror.

Jag drog till skolan... Och de blev en annan historia där som jag inte vill säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0